†

jag sitter själv en lördagkväll.
och jag kollade just på det senaste avsnittet av greys anatomy.
jag kan inte sluta gråta än, tio minuter efter. det var det sorgligaste
avsnittet någonsin. ville bara säga det.

och nu inser jag, att det inte alls är programmet jag gråter över.
och det är inte det sorgliga som händer alla huvudpersoner.
nej, det är jag själv som äntligen har fått en anledning till att gråta
utan att alls behöva känna efter efteråt hur det känns.