†

fan vad trött jag är på det här livet.
på det här stället i sverige. jag ställer mig frågan ofta.
hur jag fan i helvete kunde flytta ifrån mina fina vänner,
som faktiskt alltid var där. en backe ner, en cykelfärd bort.
på ett helt annat sätt. inget ont menat. men på ett helt annat sätt.
jag vill bara sitta i agnes obäddade säng och äta chips och prata om
sjukt oviktiga saker, spela turkar eller bara cykla in i snödrivor.
sova i husvagnar, bli för full, hoppa från ångbåtsbryggan kl 2 på natten.
hata alla åttor, sno min lillasysters smink. (ombytta roller för en gångsskull)

och det känns så hemskt att tänka att det är det där jag vill.
på ett sätt, och att jag står kvar och trampar på samma ställe,
är en bitterfitta som bara vill ha tillbaka allt som det var.
du har väl rätt, det kommer ändå aldrig bli som förut.
och jag får finna mig i det, jag orkar inte fightas mot mig själv.
känns så otroligt jävla meningslöst.