†

Jag önskar att jag var lika viktig för dig som du är för mig.
Och jag önskar att jag var den du alltid prioriterade och alltid alltid alltid ville ha vid din sida.

fyfan vad jag är olycklig.
Inget annat telefonsamtal än ditt kan någonsin göra mig gladare.
hur blev jag den här patetiska människan? jag föraktar ju patetiska människor.
sen när fick jag panik av att människor inte svarar i telefon?
för att jag ÄR SÅ JÄVLA RÄDD ATT FÖRLORA DIG KANSKE?
det är tur att jag har en kompis att bo med, så inte livet skulle ta sig över balkongen.

jag vet inte om det är som B säger, att jag inte klarar av när saker och ting är bra. Utan bara väntar på att fasaden ska rasera eller liknande. Jag har tänkt på det, särskilt och nästan enbart med killar. Om jag känner mig minsta avvisad, även av min pojkvän så får jag ett tankesätt i huvudet som tänker på alla dåliga saker med personen och att jag "aldrig" ska höra av mig till denna utan att den får höra av sig till mig. Men det är konstigt. Är jag en sån osäker människa? Tydligen, det kväver mig. Jag hatar att jag bygger upp fantastier om varför inte min pojkvän hör av sig eller varför det inte kommer ett sms tillbaka. Jag förlorar mig själv. Jag förlorar alltid. Jag kanske förtjänar det, det kanske är jag som är extremt överkänslig och känner efter på minsta lilla känsla. Men så fungerar jag, och det suger och jag vet det. Men det gör ont i hela kroppen och själen att inte veta. Att inte vilja ringa och bara viljaviljavilja att du ska ringa tillbaka och säga att jag visst är rätt lättretlig men att ändå förstår och att det inte var meningen och att du tycker om mig iallafall och att du vill att allt ska vara lätt, hela tiden. Jag vill inte vara beroende av någon, och jag vill inte tycka om någon så mycket att om det försvinner så finns det ingen trygghet eller form av livsglädje alls.
Men det är du som vet om det, och det är du som inte bryr mig. Nu kommer känslan igen, om att vi lika gärna kan göra slut. Känslan av att jag bara avvaktar för att du ska take a hint och ringa mig. Men så fungerar inte du.

Jag borde så mycket.
Borde bli en bättre bästa vän, bättre kompis, bättre syster, bättre dotter, bättre flickvän. Bättre människa
Jag vet ju det, att jag borde bli bättre på alla dessa bitar. Men det går liksom inte.
jag vill bara dricka vin och sluta tänka på den dåliga människa jag är, hur patetiskt är det inte?

gårdagen var himelsk.
jag.älskar.mina.vänner
punkt

Nu ska jag snart åka till pelle på middag, sen ska vi gå ut med klassen, faktiskt.
ser fram emot. Måste dränka ju.

packar väskor, packar hund.
lämnar uppsala för en vecka i skåne, göteborg och karlstad.
livin'it

jag och att vara så förbannat jävla krävande.
jag och aldrig veta vad i helvete jag vill. Kan aldrig välja, någonting, inte vart vi ska äta, eller gå ut, eller göra.
fan jag vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget men jag kan väl summera det som så:

1. jag känner mig lämnad
2. jag känner mig bortglömd
3. ovanstående två.

Dagen.
köpte finaste jeansjackan, och en skjorta med paljettkrage från myrorna.
IDAG SLÄPPTES JUSTINS BOYTFRIEND OCKSå.
det är så kuuuuul att han typ ska go all Lil wayne meets chris brown typ.
aja, jag älskar honom. så är det ju.


/A TRUEBELIEBER GOT BIEBERFEVER.
ps. hade en så SJUK sexdröm om honom inatt. alltså det går för långt.


pps, jag saknar dig som fäään.